De færreste har det privilegium å være god venn med en parfymedesigner. Olivier Creed laget Spring Flower til Audrey Hepburn, mens hennes nære venn Hubert de Givenchy designet L'interdit spesielt for henne. Vi andre må lete etter den perfekte duften selv.
Å ha en signaturduft betyr ikke nødvendigvis at det er den eneste duften man eier og bruker. Selv har jeg nok parfyme til å fylle et badekar, men det er denne ene som ligger mitt hjerte aller aller nærmest, som jeg har brukt i 13 år, som jeg har hatt et kjærlighetsforhold til lenger enn jeg har kjent kjæresten min. Det var love at first sniff, og siden har jeg brukt den jevnt og trutt - ikke hver dag, men til hver eneste special occasion som konserter, opera, selskaper; kort sagt anledninger der man gjerne er litt ekstra glamorøs. Eller når jeg er nedfor og vil føle meg "hjemme". Det er noe trygt ved den i alt det vidunderlige. Den har vært med meg i snart halvparten av mitt liv. En signaturduft er ikke noe man bytter hvert år.
Har du en signaturduft, vil venner og kjente assosiere denne med deg for alltid. Selv tenker jeg på min mormor hver eneste gang jeg kjenner duften av Chanel No.5 - denne har hun brukt i årevis. (Sist jeg traff henne, fortalte hun meg at flasken jeg bestilte for henne på internett for to år siden begynner å bli tom, og at hun vil trenge en ny om ikke altfor lenge. Hun er 97.)
Samme hvor godt man liker andres signaturduft, er det en uskreven regel at man ikke bruker disse selv. Signaturduften er sterkt knyttet til eierens identitet, opplevelser, minner. Det skal man respektere. (og dette vet alle mine venner..)
Jeg elsker gode parfymer, og deler dem gladelig med andre. Opium, Rive Gauche, Fendi, Cristalle, Shalimar...
...men Coco Chanel'en min får du ALDRI.
Abonner på:
Legg inn kommentarer (Atom)
Populære innlegg
-
Bloggleser Reggy stilte meg et spørsmål for en stund siden: Det virker som at du har tid til å gjøre så mye i livet ditt; jobb, oppussing, l... -
Det har vært en deilig helg i blomstringsrus her i hagen - morelltreet og magnoliaen blomstrer alltid samtidig, og konkurrerer i hvem s...
-
Bloggen fyller 13 år i dag. Den er tenåring. Jeg tror det er en fin anledning til å si takk for nå. I tretten år har jeg formidlet til... -
En liten notis i fredagens Morgenbladet fanget meg fullstendig. Det handlet om "Living to Music" : En ny type musikklubb der man m... -
Hilsen fra sofaen, med tekopp, ibux og powerbook ved min side! Denne bloggen har visst fått en del nye lesere i det siste - i allefall er de...
2 kommentarer:
Hej kära glamourbibliotekarien!
Jag förstod aldrig förr hur man kunde hitta sin signature scent. Det finns så många parfymer jag älskar och äger, och jag tycker om att växla emellan dem beroende på humör, väder och tillfälle.
Men i år tror jag att jag har hittat min doft! Varje gång jag har Féraud EDP, känns den som en del av mig, och doften är lika fin hela dagen. Den är intensiv och lätt på samma gång; samtidigt blommig, pudrig och fräsch. Féraud är ganska olik de parfymer jag oftast brukat falla för, men känns ändå perfekt för mig. Det är bra att den är mer diskret än många andra av mina favoriter: därför passar den till fler tillfällen, och jag känner mig inte så orolig för att störa omgivningen med mitt val av doft.
Jag har inte Féraud varje dag, men när jag vill känna mig säker och fin, är det den jag väljer.
Ja, da har du virkelig funnet din signatur-duft! Din beskrivelse høres nøyaktig ut som mitt forhold til Coco Chanel - at den kjennes som en del av deg, og at du kjenner deg sikker og fin når du har den på. Gratulerer!
Legg inn en kommentar