(Foto: L-P Lorentz, Nationaltheatret.no)Glassmenasjeriet av Tennessee Williams er et av verdens mest spilte stykker. Det går ekstraforestillinger på Nationaltheatret nå, og jeg anbefaler virkelig alle å se det. Det fremføres på amfiscenen, og man sitter så tett innpå dem at man nesten føler seg litt brydd - man vil jo ikke forstyrre dem når de skal spise middag. Et interessant grep, for man kan dermed ikke unngå å bli berørt av dette psykologiske familiedramaet. Man kan virkelig ta og føle på spenningen og frustrasjonene. Sønnens desperasjon og knuste drømmer, datterens virkelighetsflukt, morens falne skjønnhet og minner om den gang hun var omsvermet - i stor kontrast til livet hun lever nå, der hun forguder sine barn og samtidig dominerer dem og sliter dem ut. Og gjesten som kommer til middag som et friskt pust. Knakende godt skuespill av alle fire. Dette er must-see theatre.
Og liker man Tennessee Williams, går "Katt på hett blikktak" med Elizabeth Taylor og Paul Newman på TCM i kveld.
6 kommentarer:
"Glassmenasjeriet" er et av mine favorittstykker, har sett det to ganger på scenen og en gang på film da jeg var veldig ung. Det er særlig Laura som rører meg. Hun minner meg litt om Hedvig i Vildanden, som jeg også er veldig glad i.
Ja, det var absolutt ikke en dum assosiasjon! Se det på amfiscenen om du har mulighet og ikke har gjort det - veldig veldig bra.
Jag såg Glasmenageriet här på Stockholms Stadstetaer för ett år sedan, och blev också väldigt rörd. Fastän möjligheterna att klara sig i världen har ändrats till det bättre sedan pjäsen skrevs, är det ändå lätt att leva sig in i förutsättningarna för familjen, eftersom historien är så bra skriven. Teater är underbart!
Jenny: Det var Sofia Jupither som hadde regien - og det var vel hennes "Et Dukkehjem" du så på Dramaten i fjor eller hur?
Aha, du har rätt, det var Sofia Jupither som regisserade Ett dockhem! Och den var otroligt bra. Då kan jag tänka mig att Glasmenageriet är riktigt bra, den också.
Der er jeg helt enig med deg!
Jeg kan det stykket nesten utenat etter at det gjorde dypt inntrykk på meg da jeg leste det i engelsk-timen på skolen. Derfor hadde jeg høye forventninger da jeg så det i fjor. Kjersti Holmen holdt internasjonalt nivå, og fikk meg til å gråte. Fjorårets høydepunkt!
Jeg var så heldig å se Verdiløse menn forrige måned, og det er foreløbig høydepunktet mitt i år. Ubehagelig og stykk-vakkert.
Legg inn en kommentar